eckan har dominerats av att jag har sovit dåligt men jag kan inte hitta någon anledning. Jag tar ju för fan sömnpiller. Kanske är så simpelt att jag fryser.

På jobbet har det rullat på med diverse saker. Det blev nog ett missförstånd när jag bloggande om mitt vikarierande för DH. Det handlade om enkla saker som gick sakta pga jag inte riktigt kan programmet. Flera kollegor trodde jag på något sätt var like övebelastad som DH och så var verkligen inte fallet.

Snarare så var det väl så att jag sabbade. Usch det var fan min största tabbe någonsin i karriären. Orkar inte ens gå in på det.

Sedan har det ju varit en del grejer med lite nya element. Nej det blir fel att skriva om.

Avslutningsminglet var kul. Kändes som sagt var kul att träffa många och en del kändes bara fel. Jag var rätt kallsinnig till x-kollega i alla fall. Känner mig verkligen sviken. En person som alla tycker är så rar och gullig men som fan bara är mesig och falsk.

Manliga ex-kollega har alltså legat med nuvarande kollega X. Problemet är att jag inte vet vem nuvarande kollega X är och vi har inga foton i vår interna telefonkatalog.

Och jag skulle kunna ge min ena arm för att få reda på vad den samkönade skandalen är.

Jag gick med i en klubb på Fbook kopplad till min pappas lilla finlandssvenska kommun. Regeln där är att man ska skriva på den lokala svenska dialekten. Efter att läst inläggen så förstår jag varför jag har så svårt att förstå min släkt. Kan du läsa detta?:

Tå ja va liitin kona man tjööp rööda, grööna å giula kattkaramellar på grillin fy fäm penn stytji. Å så Seelis sinappin föståås… he va nou ti best he. Lami en raaklenk. Grillin stou tidee brejvär tä blåmsterhandilin je idaa. På annon siidon vejin fanns in telefontjiosk som man kona ga å ring åt malaxpåjkan fron. Men ni je väl fy ong ti minns he ni såm je jär? Elo?

Mer om svenskan i Finland: http://www.energiomiljo.org/eriklevlin/Finlsvkom.jpg

Måste ju tjata lite om terapin. Det ger en ju rätt mycket att tänka. Det är dock lite svårt att förklara hur det funkar för det går rätt sakta fram. Vissa saker verkar ta all evighet. Och det är rätt ok. Man komemr inte så långt på ett 60 minuters samtal.

Vi pratade lite om hur det hade varit hemma hos min familj. Det som slog mig var att på hela tidne så frågade ingen i min familj hur jag hade det. Hur jag mådde, jobb, fritid vad som helst. Absolut ingenting. Och de gör sällan det. Jag är absolut aktiv i våra samtal. Det är inte så att jag sitter tyst men ska det berättas något så får jag babbla på själv. Jag frågar ju dem om allt möjligt men aldrig ett ord tillbaka.

Detta är ju något jag upprepar i många relationer. Jag är absolut ingen martyr över detta för det är ju mitt egna val. Inte alltid, men väldigt lätt söker jag mig till vänner och kärlek där jag förintas helt. När jag ser på det så är det ju sant men jag kan inte fatta varför. Jag har några exempel som är riktigt obegripliga. Men vad fan är det för fel på mig? Jag borde ju bara be dem dra åt helvete. Du som läser detta behöver inta ta åt dig för dem det gäller kommer ändå aldrig förstå.

Någonstans så vill jag ju förinta mig helt. Men är väl egentligen inte det att jag sitter tyst som en mus men det finns några personer som liksom nästan ser frågande ut just om jag säger något om mig själv. Ok det var nog lite för komplext det där. Och man ska väl kanske inte hänga ut dem. Eller jo det är ju min fuckin blogg.

Vart var jag på väg med detta inlägg? Jo, det var väl detta med att man får så mycket att tänka på i terapin och det är ju inte alltid man får svaren. Jag måste ju ta kontrollen själv. Till mitt försvar så måste jag säga att det är svårt att ändra gamla vanor, även om man mår dåligt av dem.

Jag funderar lite på hur jag ska göra nu. Vet inte. Men det får jag ta väl ta upp i terapin. Jag är fortfarande osäker på hur jag ska göra med homopsykologen. Om vi ska ta ett uppehåll eller inte men det kommer vi nog fram till på tisdag. Vi har rätt dynamiska samtal, minst sagt!